Gick ut efter jag lagt Viggo, för att gräva upp tre stycken betongklumpar.

Dessa betongklumpar satt fast för att hålla staketet på plats där det tidigare stod. Nu ska vi flytta staketet, och behöver alltså dessa förbannat tunga betongklumpar from hell på ett annat ställe.

Två grävdes upp igår, eller om det var tre. Skit samma. Och de sista tre grävde jag upp nu. Fy fan, tur det inte var fyra. Det hade jag inte pallat. När man grävt och grävt runt i kring, testat att dra upp den ett par gånger men den fortfarande sitter som ett berg, stort som Kenya. Blir man less. Gräver vidare i ren ilska och till slut. Plötsligt händer det. Den går att rucka på. Lycka. Gräver lite till, och tar i för Kenyas kung och fosterland, och vips är den uppe. 

Sen ska de jävlarna grävas ner också. Men det får bli en annan dag.

Det är inte det lättaste att få en 9 månaders att titta på en specifik plats, som inte innefattar en människa, och samtidigt hålla in tungan, hålla huvudet rakt upp och helst se söt och glad ut. Ska inte säga att vi lyckades med det heller, men godkänt blev det. Passfotot är nu på G till Viggo.

Passade på när jag ändå var inne i stan och tog ett varv inne på jobbet. Kändes rätt skönt att vara där, och bara kunna glida runt o checka läget lite. På vägen hem sänkte jag en köttbullemacka med rödbetssallad, mums. 

I övrigt.
Varför är ta mig fan alltid soppåsen full? Den borde ju NÅN gång vara i läget halvfull, och kanske till och med så-gott-som-tom. Men icke. Alltid full så man måste pressa i det man ska slänga. För att byta till en tom känns ju meningslöst. Den blir ju nån gång, antagligen över natten när ingen ser, helt proppfull igen. Ett mysterium.